Svenska aktörer

En komplett historia över de svenska tillverkarna skulle bli en hel bok i sig, då många har en mångårig historia bakom sig inom andra områden. Fokus kommer därför att ligga på de tre största tillverkarna och perioderna som dessa tillverkade lingrävare, varför de tog steget till grävmaskinstillverkning och resultaten därav. Det ska under åren ha funnits ett femtontal svenska tillverkare av grävmaskiner (Högberg, 2001). Många av dessa var verkstadsföretag som tillverkade det mesta på beställning, även grävmaskiner. Produktionen hos flera av dessa tillverkare uppgick oftast inte till mer än en eller ett par maskiner. Texterna nedan kommer förutom de tre största tillverkarna (Åkermans, Landsverk och ABS/Carman) även handla om några av de mindre, som lokalt har spelat minst lika stor roll som stortillverkarna.

Åkermans

Åkerman 575. Foto: Per Johansson.

Åkerman 300. Foto: Per Johansson.

De flesta känner nog till Åkermans, åtminstone till namnet som finns att läsa på otalet grävmaskiner ute i landet. Åkermans var under en lång period Sveriges och Skandinaviens största tillverkare av grävmaskiner, totalt producerades strax under 30000 maskiner under 60 år i fabriken i skånska Eslöv varav drygt 3700 av dessa var lingrävmaskiner (Högberg, 2001).
Åkermans grundades 1889 av Lars Petter Åkerman, tidigare verkmästare på Carl Holmbergs Gjuteri Och Mekaniska Verkstad i Lund.
De första femtio åren var Åkermans produktion mycket diversifierad. Man tillverkade till exempel gjutjärnsfönster, väghyvlar, ångpannor, våffeljärn och även utrustning för bryggerier och brännerier (Högberg, 2001).
I mitten på 1930-talet såg man en växande marknad för grävmaskiner i Sverige samtidigt som den dåvarande produktionen av vägmaskiner började tappa marknadsandelar. Man granskade sin produktionsapparat och de anställdas kunskaper och kom fram till att grävmaskiner vore en lämplig produkt att satsa på. 1936 fick ingenjörerna klartecken av ledningen att börja konstruera en maskin och redan 1939 stod den lilla Åkerman 300 klar. Detta var en maskin på nätta 8 ton, och som nämnts tidigare var den i stort sett en kopia på en kopia, originalet var en Engelsk Rapier tillverkad på licens från amerikanska Marion (Rydenfelt, 1990).
1956 tog man beslutet att satsa på att enbart producera grävmaskiner. Beslutet grundade sig på önskan att renodla och effektivisera produktionen för att kunna följa med i utvecklingen både vad det gällde pris och kvalitet (Rydenfelt 1990). Det visade sig vara rätt beslut att fatta och inom tio år var man som sagt störst i Skandinavien på att producera grävmaskiner och Sverige hade vid denna tidpunkt så många grävmaskiner i arbete sett till befolkningsmängd att man endast överträffades av USA.
Åkermans utvecklade lingrävarna fortlöpande och under årens lopp har inte mindre än 21 olika modeller producerats. I början var maskinerna förhållandevis okomplicerade mekaniskt med ett vajerspel som manövrerades manuellt med kopplingar och bromsar direkt kopplade till manöverspakarna. När lingrävarepoken började gå mot sitt slut var maskinerna betydligt mer avancerade och arbetsmiljön var bättre. Till exempel hade man skiljt hytten från maskinrummet och isolerat den så ljudnivån var i klass med en av den tidens bättre personbilar. De tungmanövrerade spakarna hade ersatts av servoassisterade spakar som krävde mycket mindre handkraft för manövrering. Vajerspelet som från början drivits direkt med kuggväxlar var i de senare maskinerna drivna genom en hydraulisk växel som anpassade hastighet och styrka, vid lättare grävning ökades hastigheten automatiskt och när det gick tyngre minskade hastigheten till förmån för styrka.
Lingrävarproduktionen upphörde 1974 efter 35 år och den sista maskinen blev Åkerman M-14, en maskin 4 gånger större än sin anfader Åkerman 300 och med hydraulisk brytning av skopan. Detta till fördel för de hydrauliska grävmaskinerna som börjat utvecklas i början på 1960-talet och som lanserats 1966. Omställningen gick för Åkermans del ganska bra då man varit bland de första av de svenska tillverkarna att sadla om till den nya tekniken.
Åkermans fortsatte att vara ett välmående företag i många år och satte vinstrekord efter vinstrekord. 1988 blev Åkermans till följd av en av ägarnas dödsfall en stor del av aktierna uppköpta av Volvo. 1990 köpte VME group, som bildats av Volvo och Clark Equipment Company resterande del av aktierna i Åkermans. Därefter följde en lågkonjunktur i början på 1990-talet som gav lönsamhetsproblem och till följd av detta kom olika besparingsprogram. Volvo införde outsourcingbegreppet hos Åkermans som tidigare gjort all produktion i sina egna verkstäder. Försäljning och service skulle göras av andra delar av den stora koncernen, i Eslöv skulle man bara producera maskiner. Det stora omorganisationsarbetet lyckades inte vända den nedåtgående trenden, snarare tvärtom, och 1998 kom beslutet att all tillverkning skulle flyttas. Bandgrävmaskinerna skulle byggas i Korea av det av VCE (Volvo Construction Equipment, tidigare VME) nyligen förvärvade Samsung Heavy Equipment och hjulgrävartillverkningen skulle flyttas till Volvos fabriker i Tyskland. År 2000 slogs portarna igen för sista gången i fabriken i Eslöv och en epok på över 100 år var slut (Högberg, 2001).

Landsverk

Landsverk L-40. Foto: Per Johansson

Även Landsverk har en lång historia. Smeden Johan Petterson öppnade sin första smedja i Landskrona 1850. 1872 lämnade han sitt dåvarande företag för att starta det som var upprinnelsen till Landsverk AB, firman Petterson & Ohlsen (Landsverk, 1962).
Landsverks första stora produkt var järnvägsvagnar, som man kom att tillverka fram till 1953. Förutom järnvägsvagnar tillverkade man en hel del större produkter, till exempel dammluckor, mudderverk, kranar, cementugnar och hela anläggningar för till exempel sopförbränning och sockerproduktion. En stor del av landsverks produktion var militär utrustning som till exempel stridsvagnar, pansarbilar och liknande utrustning (Kjellman, 2003).
1945 började man tillverka grävmaskiner och först var LA-5, en förhållandevis stor maskin på 18 ton. Grävmaskinstillverkandet var ett naturligt steg tyckte man på landsverk, då man redan hade tillverkning av bandförsedda fordon och kranar. Det man gjorde var att kombinera de två till en maskin och konstruera ett grävaggregat (von Rosen, 2005).
Landsverk blev 1947 ett helägt dotterbolag till Kockums AB i Malmö. Kockums köpte Landsverk från Flyktkapitalbyrån, en myndighet som bildats efter krigsslutet för att enligt internationella överenskommelser avveckla tyska intressen i utlandet (Kjellman, 2003).
1946 anställdes ingenjören Hilmer N. Ekbom som senare kom att bli chef för Landsverks grävmaskinsavdelning. Han hade sedan 1922 jobbat som konstruktör hos de amerikanska grävmaskinstillverkarna Link-Belt och Bucyrus-Erie, de sistnämnda var bland de första i världen att tillverka larvgående grävmaskiner 1920. Ekboms första uppgift blev att modernisera LA-5 med bättre drivning och manöversystem, resultatet blev den nya RB-5 (von Rosen, 2005)
De första serierna var i ärlighetens namn inte särskilt bra jämfört med konkurrenternas. De efterföljande maskinerna som konstruerats under ledning av Ekbom var däremot mycket bättre och flertalet kom att sälja bra. 1954 tillverkade man maskiner i en årstakt om 150 stycken och grävmaskinerna stod för över 60 procent av Landsverks totala omsättning.
Landsverk var tidiga med flera hastigheter för svängning och körning. En konstruktion som krävde många kugghjul i växlarna och som avspeglades på priset.
Bland de mer udda konstruktionerna Landsverk tog fram kan nämnas de två maskinerna L-40H och L-47H. De var maskiner som med inspiration från krigsfordon konstruerats med så kallade halvband. De hade med andra ord en vanlig hjulförsedd axel framför en bandvagn och maskinen kunde förflyttas på väg i en hastighet av 30 kilometer i timmen utan behov av lastbil med trailer. Dessa blev ingen succé och produktionen avslutades efter 62 maskiner byggts. (von Rosen, 2005)
Landsverk hade sin storhetsperiod som grävmaskinstillverkare under 1950-talet och början på 1960-talet tills man till slut 1962 fick se sig nedpetade från platsen som Sveriges största grävmaskinstillverkare av konkurrenten Åkermans. Man ansåg att lingrävaren var överlägsen hydraulgrävarna som hade introducerats i Europa redan i slutet på 1950-talet och att en hydraulgrävare av mindre storlek möjligtvis kunde fungera som ett komplement till lingrävarna som var de enda maskiner som kunde åstadkomma den styrka som behövdes (von Rosen, 2003).
Landsverk sålde från 1966 mindre hydrauliska grävmaskiner målade i Landsverks färger och med Landsverks modellbeteckningar men dessa maskiner var tillverkade av tyska Hatra (Kjellman, 2003).
Motvilligheten att tillverka en egen hydraulisk maskin gjorde att Landsverk halkade efter i utvecklingen och den maskin som introducerades 1968, KL-130 var i många ögon stor långsam.
En mindre maskin, KL-121, presenterades i 20-tonsklassen 1969. Denna maskin skulle komma att bli Landsverks mest tillverkade hydraulgrävare med 313 exemplar producerade.
Till skillnad från åkermans fick Landsverk varken fart eller bra lönsamhet i tillverkningen av hydraulgrävare. Man hade en gammal och omoderna maskinpark i huvudsak uppbyggd för tillverkning av hjul och kugghjul och klarade därför inte att tillverka sina hydrauliska maskiner till tillräckligt lågt pris. 1972 beslutade moderbolaget Kockums som vid tiden hade ekonomiska problem att tillverkningen av grävmaskiner skulle läggas ner. Ett avtal tecknades med Åkermans om att grävmaskinstillverkningen skulle upphöra om Åkermans åtog sig att hålla med service och reservdelar för alla Landsverkmaskiner som fortfarande fanns ute i arbete. Åkermans övertog även lagret av KL-121, 40 maskiner, som sedan såldes i Åkermans regi. Allt som allt hade man under åren producerat drygt 2900 lingrävare. Den totala produktionen av hydraulgrävare uppgick till blygsamma 510 maskiner (von Rosen, 2005).
Landsverk hade till skillnad från Åkermans inte satsat på tillverkning av enbart en sorts produkt utan tillverkade förutom grävmaskiner även hjullastare, dumpers och tipptruckar. Moderbolaget Kockums övertogs 1979 av staten som ett resultat av varvskrisen och Landsverk såldes 1982 till Volvo BM (senare VME, senare VCE) som ville överta produktionen av tipptruckar och bli ensam tillverkare av dumpers i Sverige. 1991 Meddelade VME att man skulle lägga ner och flytta produktionen av tipptruckar till Polen och 1992 försvann namnet Landsverk för gott (Kjellman, 2003).

Åsbrink & Co.

Åsbrink G650. Ur tillverkarens broschyr.

Den andra tillverkaren i Sverige att börja serieproducera grävmaskiner var Åsbrink & Co. som 1941 presenterade sin första maskin. Den var i många avseenden en mer svensk konstruktion än Åkermans första maskiner då den konstruerats av en verkstadsägare i Sjöbo, Oskar Swede, som 1939 sålt den färdiga konstruktionen till Åsbrink & Co.
Åsbrink & Co. var ett förhållandevis ungt företag när man gav sig in i grävmaskinsbranschen. Man hade 1931 startat som en filial till det danska företaget H. Meisner Jensen och var till en början en ren agentur utan egna produkter eller tillverkning. Företaget kom senare att utvecklades till att tillsammans med sina kunder ta fram egna vägmaskiner som visade sig vara mycket populära och Åsbrink & Co. blev ett av de ledande vägmaskinsföretagen i landet. Tillverkningen av de egna konstruktionerna lejdes dock till en början ut till verkstäder i området.
I slutet på 1930-talet började man få problem med att hitta verkstäder som kunde tillverka företagets produkter i tillräcklig omfattning. Man beslutade då att satsa på egen produktion och verkstäder byggdes upp.
Under krigstiden bestod produktionen även hos Åsbrink & Co. till stor del av produkter till försvarsmakten och även om den första grävmaskinen producerats 1941 så kom inte produktionen igång i större skala förrän efter kriget. Fram till 1960-talet producerade man några olika storlekar av grävmaskiner från 13 ton upp till 58 ton. Maskinerna kunde fås med antingen elmotor för mer stationärt arbete i till exempel gruvor eller förbränningsmotor för mer mångsidig användning. Under kriget gick det även att få sin grävmaskin med fabriksmonterat gengasaggregat, en annan produkt som Åsbrink & Co hade i sitt sortiment. Maskinerna förändrades lite under årens gång men grundkonstruktionen var i stort sett densamma. Detta ledde till att man under 60-talet möttes av en konkurrens från andra tillverkare som hade mer utvecklade produkter till konkurrenskraftiga priser. Man valde då att inte börja med det kostsamma arbetet att utveckla en helt ny, hydraulisk maskin. Istället upphörde produktionen av grävmaskiner efter cirka 500 exemplar och produktionen inriktades istället på en serie eget framtagna sopmaskiner.
Under 1960-talet bytte företaget ägare och slogs till slut tillsammans med ett företag i lund, Eiker. Det nya företagsnamnet blev Åsbrink-Eiker, som senare kom att ändras till Verro, vilket var namnet på sopmaskinerna som tillverkades. I slutet av 1970-talet böjade företaget få ekonomiska svårigheter på grund av att man höll fast vid sina gamla konstruktioner och inte utvecklade nya maskiner. 1984 gick man till slut i konkurs och fabriksanläggningarna och tillverkningsrättigheterna för de fortfarande gångbara produkterna såldes ut (Linde, 2012).

Fraktman

Fraktman. Bilden används med tillstånd från upphovsmannen.

Fraktman utanför Störlinge motormuseum. Bilden används med tillstånd från upphovsmannen.

Efter kriget expanderade den svenska ekonomin och behovet av ökad produktion märktes inte minst inom lantbrukssektorn. Den ökade mekaniseringen där jordbearbetning skedde med redskap dragna av traktorer istället för hästar ökade behovet för stora åkrar för att kunna arbeta upp dem på ett rationellt sätt. I framförallt södra Sverige var det vid nyodling vanligt att sten som rensats ur de steniga sandjordarna lades upp i stengärdsgårdar. När man sen behövde större fält att odla på behövde man röja undan dessa stengärdsgårdar. Ett tungt och tidskrävande arbete som oftast skedde med häst, vagn och mankraft.
Några av de som jobbade med detta var Albin Karlsson och Torsten Jonasson i Frödinge. De såg behovet av effektivisering och tog fram en modell av en maskin som skulle klara både röjning av stengärdsgårdar och lastning av bortröjd sten. Modellen, som de byggt i trä, tog de med till Brorssons i Mariannelund som bedrev lastbilsskrot och verkstad där man tillverkade bland annat stenröjningsvagnar. Brossons gillade konceptet och började bygga en maskin i full skala och den första maskinen stod klar 1951.
Till utseendet liknar Fraktman ingen annan lingrävare då den har både ett linstyrt grävaggregat för att riva stengärdsgården och ett lastaggregat med hydraulisk manövrering för att kunna lasta den bortrivna stenen på lastbil eller vagn. För sin tid var det en mycket modern maskin då den använde hydraulik redan 1951, något som kom på grävmaskiner först på 1960-talet.
Maskinen byggdes av i huvudsak lastbilsdelar som fanns nära till hands från skrotade fordon. Motorn var oftast en sexcylindrig lastbilsmotor från Volvo av typen D47 (Diesel, 4,7 liters volym) med en effekt på runt 95 hästkrfter. De första exemplaren hade dock en sexcylindrig sidventilsmotor som drevs av bensin, de flesta av dessa blev dock senare utbytta mot dieselmotorer.
Allt som allt tillverkades runt 35 exemplar. Inga serienummer finns dock då varje maskin var mer eller mindre ett handbyggt exemplar hopkomponerat av de delar som fanns tillgängliga för tillfället.
Namnet Brorssons figurerar idag i flera företag i trakten och lastbilsskroten drevs, om än i blygsam skala de sista åren, fram till 1997 (Fransson, 2012).

ABS/Carman

Carman UH35. Foto: Per Johansson

En numera ganska okänd tillverkare är ABS/Carman. Detta trots att det är den tillverkare som kommer på tredjeplats när det gäller antalet tillverkade maskiner. ABS, som företaget först hette, är kort för Arboga Byggnadssmide. Företaget bildades 1943 och kom att växa sig större och större tack vare arbeten man åtog sig åt Centrala Flygverkstaden i Arboga som tillverkade och reparerade flygplan år försvarsmakten. Den första entreprenadmaskinen man byggde var en kran för lastning av torv på järnvägsvagnar till torvföretaget AB Viking i Örebro. Detta var 1944.

1947 började man skissa på en traktorbogserad grävmaskin. Denna stod klar för visning på Hindersmässan i Örebro redan 1948 och man uppgav kapaciteten till 100 kubikmeter per dag. Den första maskinen såldes till en byggnadsfirma i Eskilstuna och priset var 11000 kronor, vilket kan jämföras med Åkerman 350, som i 1954 års prislista angavs till 68300 kronor. Nu haltar jämförelsen lite då Åkerman 350 är en självgående, runtomsvängande grävmaskin, medan ABS-grävaren krävde en traktor för bogsering och drivning av grävaggregatet. De flesta bönder, som ju var huvudmålgruppen för ABS-grävaren hade dock oftast redan en traktor lämplig att koppla före grävaggregatet, och det låga priset föll dem i smaken.
Tillverkningen av grävmaskiner ökade kraftigt de följande åren. 1949 sålde man 6 st, 1950 finns en notering av 25 sålda maskiner fram till april, 1951 såldes 125 stycken och 1952 175 stycken.
Den första helt självgående maskinen, modell U 25 började tillverkas 1954 och hade en 3-cylindrig dieselmotor från Bolinder-Munktell som skötte driften av maskinen. Maskinen var i princip en bogserad ABS-grävare som byggts ihop med ett motorpaket och fått drivning och en framaxel. Framkomligheten var dock ett problem, främst på grund av de små hjulen som var av latbilstyp. Efterföljarna som försågs med dubbelmonterade traktorhjul på den drivande axeln fick mycket bättre framkomlighet än sin föregångare.
Företaget växte så mycket att lokalerna i Arboga blev för små för att både tillverka grävmaskiner och produkter till byggindustrin. Grävmaskinstillverkningen flyttades därför till orten Mosås utanför Örebro och när även lokalerna där blivit för små hyrde man in sig i lokaler i Örebro. 1958, när man hade kommit upp i 1400 tillverkade maskiner flyttades verksamheten igen, denna gång till Bergbolagens gamla verkstad i Lindesberg. Samtidigt som flytten bytte företaget namn till Carman efter företagets ägare Ingemar Carlsson och Sven Willerman. Produktionstakten ökade och man var som mest uppe i två färdiga maskiner per dag. Bland företagets kunder kan förutom försvarsmakten även nämnas boxaren Ingemar ”Ingo” Johansson.
När hydrauliken började ta över i grävmaskinsvärlden anställdes konstruktörer som var kunniga inom hydraulik, och arbetet med att ta fram en hydraulisk grävare påbörjades. Först ut bland företagets hydrauliska maskiner var dock två typer av hjullastare på 7 respektive 8 ton som presenterades 1963. Den första helhydrauliska grävmaskinen, Carman 475, presenterades 1965 och behöll utseendet med dubbelmonterade traktorhjul för drivning och en klenare styrande axel med lastbilshjul. Konstruktionen med motorn nere i chassit behölls i standardutförandet men en specialversion, Carman 475 domän, som tillverkades i ett fåtal exemplar hade motorn uppflyttad i den runtomsvängande överdelen som fått ett mycket modernare utseende.
Även en bandburen helhydraulisk maskin togs fram men gjordes bara i två exemplar 1966. Företaget hade sedan en tid tagit många banklån för att kunna utveckla nya serier och när bankerna började strama åt tyglarna i mitten av 1960 talet ledde bristen på eget kapital till en oundviklig konkurs 1966. Totalt hade man då tillverkat nästan 2500 lingrävmaskiner (von Rosen, 2005; Carman, 1960).